Nuckan

Det finns ensamhet som tolereras. I sällskap med en yogamatta kommer man undan med nästan vad som helst. Samma sak med ett glas vin på en innerstadskrog med ensamheten som en accessoar i ett liv av framgång. Omgivningen är inte lika kapabel att hantera den ofrivilliga ensamheten. Att somna i soffan på nyårsafton med blott en folköl som sällskap anses varken charmerande eller självständigt. ”Du som är så trevlig!”. ”Men han då?”. ”Du har bara inte försökt tillräckligt!”. Om jag bara valt ensamlivet på samma sätt som man väljer att vara vegan hade det varit en annan sak. Hade det varit en sjukdom hade det varit en tredje sak. Om det bara hade varit en läggning. Jag är inte aktivist, konstnär eller karriärist. Jag är inte Carrie Bradshaw med ett entourage av designklädda singelvänner. Jag är inte den balanserande självbon som tar med mig själv på dejt. Jag är inte kärleksdesperadon som lever hand i hand med sin råa, fula längtan. Jag är inte poly-, pan- eller demisexuell. Inte heller asexuell. Inte postmodern. Jag är nucka. Och nu kommer jag till Folkteatern. För att reclaima nuckan.