Helt fel forum

Det är en sen kväll i november 2017. En väninna ringer och frågar om jag har sett hashtaggen. Det har jag inte så jag går ut på nätet. Jag möts av en flodvåg av berättelser. Om utsatthet, maktmissbruk, övergrepp, förminskningar och skam. Den natten kan jag inte sova. Vad är det som händer? Vad är det som har hänt? Det har väl inte hänt? Mig? Me too?  

Den här föreställningen handlar om tiden efter, om de ofrånkomliga insikter som kom i efterdyningarna. Om hur jag lagt 200 000 på terapi men ljugit för min terapeut. För att min skam tystat mig. När jag lyssnade på alla de tusentals berättelserna slogs jag av det. Att det jag varit med om och inte ens kunnat sätta ord på för mig själv var ett beteendemönster i en struktur där jag och oändligt många andra arbetande kvinnor ställts inför samma val. Valet mellan att stå ut eller stå utanför. Vi behövde vara tysta för att kunna göra våra jobb. 

Jag bestämde mig för att söka upp min terapeut och berätta sanningen. Det tog mig fem år att våga. 

Sen kom orden. Men det tog tid. Tid att kunna formulera vad som hänt, vad jag varit utsatt för. Att förstå att det var ett strukturellt beteende. Att fullt ut förstå vad en struktur är. 
 
Makt och möjligheter. 

Jag bestämde mig för att dela min berättelse, att göra scenkonst av den. Jag ville berätta den med humor och på djupaste allvar. Inte med humor som flykt utan med humor som metod för att prata om svåra saker. Och jag ville göra det med mycket musik.  

Men framförallt: Helt på mina egna villkor. Jag tänkte mycket på hur utlämnad man är som skådespelare i en regisituation. Det var ett förhållande jag samtidigt ville titta närmare på. Finns det andra sätt att arbeta på, där relationen inte bygger på makt och underordning utan på samskapande och jämlikhet? Jag ville utforska möjligheterna och istället för att ge all makt till en enväldig regissör formulerade jag en samskapande process och bjöd in åtta kollegor att vara en del av ett konstnärligt kluster. Ett kluster av scenkonstnärer där var och en gjort nedslag under arbetets gång och bidragit med sitt perspektiv, sina erfarenheter och sin metod till föreställningen. Processen har varit spännande, både konstnärligt och personligt, men också en stor utmaning. Den har krävt en särskild sorts ärlighet och tillit mellan oss i klustret. Det vill jag ska synas och kännas i salongen. En känsla av att vara utmanad men samtidigt trygg. Så som en bra arbetsmiljö ska vara. För hur långt kan vi inte gå när vi går tillsammans, i tillit och respekt? 

Kära publik. Välkomna till vår föreställning. 

/Åsa Gustafsson

Föreställningen sätts upp med stöd av Konstnärsnämnden och Göteborgs stad. 

Foto: Lina Ikse 
Föreställningsfoto: Bo Melin

Smink foto: Suz Åberg